Koyasan

Nu har vi dragit upp i bergen för att vandra runt gamla pilgrimsleder. Koyasan är en liten ort upp i bergen mitt på halvön Wakayama, söder om Kyoto och Osaka, med många buddistiska tempel och en stor gravgård. Gravgården är cirka en kilometer i diameter, mossor som växer över stengravar och statyer, enorma träd och enorma spindlar. Det är vackert och lungt på gravgården, och en promenad mitt i mörka natten är det som att det inte går att göra sig rädd, hur läskiga tankar man än tänker, för man känner sig så fridfull där. Iofs blev jag och Aron lite rädda idag, dagtid, då vi läste att det finns en sägen om en brunn på kyrkogården, som säger att om man tittar ner i brunnen utan att se sin reflektion kommer man dö inom tre år. Efter en stunds velande gick vi i alla fall fram till brunnen. Vi såg vår reflektion. Puh.

Vandringturen vi tog på förmiddagen var fantastisk, vi såg två ormar, en bönsyrsa och decimeterstora fjärilar. Vi tog också varsin springtur upp i bergen, så att svetten lackade. Skönt med ett rejält träningspass efter veckor av snabbmat, omotion och stillasittande.

En svårtflörtad stins

Utgångar från tågstationerna som störtar ut i bråddjupa dalar

Lokaltåget till Koyasan var nog toppen på snygga och svindlande tågresor vi gjort. "Nothing for the faint of heart" stod det i reseguiden och det var sant. Imorgon ska vi försöka lifta härifrån.

Gravgården i Koyasan

En buddah med rouge och läppstift